Dan före dan före dopparedagen sitter jag här och
skriver ett blogginlägg. För många barn är julen bland det roligaste som sker
under hela året, vi pysslar i skolan och går luciatåg. För många barn är varje
dag, varje pyssel, varje julsång ett steg närmare den bästa dagen på året – men
för andra är det ett steg närmare den värsta dagen på året.
För alla barn har
det inte bra ställt hemma – deras föräldrar tjänar kanske inte så mycket så de
har råd att fira jul, en av eller båda av föräldrarna kan ha något form av
missbruk kanske. För de är varje pyssel och julsång en påminnelse om ett trauma
som skett eller kontinuerligt sker varje år. Det här gäller inte bara julen
utom det handlar ju om diverse högtider så som alla hjärtans dag, påsk och
halloween till exempel. Vi målar upp det som att högtiderna är perfekta,
underbara men för många barn är det tvärtom och ändå måste de pyssla med de
andra barnen för att det förväntas så av dem.
För de barnen är den här tiden i skolan väldigt jobbig,
speciellt eftersom de får bevittna hur andra barn har det bra eller hur det vet
att deras julaftons morgon kommer vara fridfull medan för de barnen som har det
svårt kommer den morgonen kanske vara fylld av gnolande magont från ångest
eller oro. Det väcker då en frågeställning i mig – hur ska man som lärare kunna
se dessa elever? Ler de mindre, blir de mer tysta eller agerar de aggressivt
och bråkigt när de annars är så lugna?
Om man som lärare då vet eller upptäcker ett eller
flera sådana barn finns i klassen vad har vi då för ansvar för dessa barn? Vad
kan vi gör för dem?
//Fanny
Ett viktigt ämne som du belyser. Fruktansvärt svårt på samma gång. Hur gör man? En del barn/unga visar utåt om något är fel, andra visar inget alls. Och så finns det de barn/unga som ligger någonstans mittemellan.
SvaraRaderaJag tror det viktigaste man kan göra som vuxen och lärare i en sådan situation är att överösa dem med kärlek och bekräftelse. Visa att ens omtanke är villkorslös. Det tror jag. Jag tror även att man behöver ha viss kunskap om "hur" barn/unga visar/inte visar att något är fel eller att de har det svårt hemma. Så att man som lärare kan "se" dem på rätt sätt och visa omtanke.
En bok som handlar om olika roller barn kan ta när de växer upp i destruktiva miljöer och som jag varmt kan rekommendera heter "Flodhästen i vardagsrummet".
Jag blev själv rekommenderad den av en vän som växte upp i en destruktiv familjesituation. Det är tung läsning, men viktig.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaEn del av dessa elever märks ganska lätt i samband med lov de blir extra röriga eller väldigt tysta och inåtvända. Men tyvärr är det många som bara låtsas att allt är som vanligt. Jag tycker att vi som lärare har en skyldighet att prata om hur olika det kan se ut i olika familjer och vad man kan göra om något inte känns rätt eller jobbigt. Jag tycker också att det är extremt viktigt att man tänker igenom vilka aktiviteter man anordnar framför allt efter t.ex. ett jullov så man inte sätter eleverna i en jobbig position t.ex. berätta om något du gjort eller berätta och rita din finaste present.
SvaraRaderaJag tycker att det viktigaste av allt är att man skapar en bra relation till alla elever så att i alla fall skolan kan vara en trygg plats. Det är också väldigt viktigt att man som lärare vågar se och ta tag i situationer när man upplever att ett barn på något sätt far illa. Ofta är ens magkänsla rätt och i slutänden har vi faktiskt en skyldighet att ingripa om vi misstänker att ett barn far illa.
Exakt, vi har ju anmälningsplikt om vi har en misstanke om att barnet kan fara illa. Inte bevis för att det är så, utan misstanke. Dessvärre är min erfarenhet att det i praktiken inte sker så stora förändringar ändå, men det är en annan sak kanske.
SvaraRaderaHur som helst får sådana här tankar mig alltid att få en klump i magen. Jag skulle ex. aldrig komma på tanken att dricka alkohol på julafton, men många barn har det inte så. Å andra sidan kanske julpysslet och luciafirandet i skolan är det som är mest mysigt och tillfredsställande kring jul, kanske kan man som vuxen i skolan bidra med att se, bekräfta och ge åtminstone en del av det eleven borde få från föräldrar.
Jag var på en föreläsning om "maskrosbarn", av ett "maskrosbarn", som förklarade hur viktiga några få vuxna i skolan hade varit för henne, förmodligen utan att de då visste om det.
God jul på er förresten, om vi inte hörs innan!
Tyvärr är det många barn som far illa i sina hem. Den svenska lagstiftningen har mest fokus på föräldrarnas väl och ve. Inte på barnens bästa. De vuxnas fader/moderkänslor går före deras kompetens att sköta och uppfostra ett barn. Sen skyddar barn oftast lojalt sina struliga föräldrar in i det längsta. I vissa fall är det barnbidraget föräldrarna är ute efter. Blir de ifråntagna ett barn, skaffar de genast en nytt. En alkoholiserad mor till en fosterhemsplacerad pojk ,som praktiserade på min fars firma, hade 12 andra syskon utplacerade på fosterhem runt om i Sverige. Min moster fick inte adoptera sin fosterpojk för att föräldrarna inte ville förlora barnbidraget. Pojken lät de bo hos mormodern och idag är han vuxen missbrukare. Det finns många fler exempel. Det måste till ett barnperspektiv i Socialtjänsten som inte finns idag.
SvaraRadera