Denna vecka har vi i grupp 13 diskuterat bland annat
detta med att nu ska alla barn inkluderas i den ”vanliga” klassen. Men passar det alla? Vi tror inte det.
Att hamna i
en mindre grupp eller kanske bara en elev med en specialpedagog kan göra
underverk för just den eleven om man ser till dess behov. Tidningspojken
exkluderades för att senare inkluderas i sin klass. Att arbeta helt själv med
en specialpedagog gjorde att denna pojke fick lära sig att leka, och så
småningom även kunna leka med andra barn och tillslut klara av att vara med
sina klasskamrater i en stor grupp. Detta
kan även orsaka att eleven känner utanförskap, det är en svår sak att ta
ställning till. Samtidigt så får eleverna i den större gruppen svårt att arbeta
om det finns en elev som ska inkluderas trots att behovet finns för
undervisning i mindregrupp. Det går att vända det på många olika sätt men som
lärare ska man inte vara rädd att vända för och nackdelar mot varandra och se
till barnets bästa.
När jag läste om Morgan Allings uppväxt i Kriget är slut fick jag både kalla kårar
och rysningar i hela kroppen. Att han klarade det, han gör skäl för namnet
maskrosbarn. Hur kan samhället låta ett barn växa upp på detta sätt? När man
läser boken så inser man vilken otrygg uppväxt han haft, socialen ljuger för
att han ska vara följsam. Han var verkligen i behov av att inkluderas i klassen
inte skickas ut till sin bänk i korridoren när han gjorde nått han inte fick.
Min uppfattning är han var i behov av uppmärksamhet. Men vart går gränsen?
Morgan försökte att bli omtyckt genom att spela över, någonstans måste man ge
barnen en trygg grund att stå på.
/Johanna Palmgård
Jag tror att i varje enskilt fall får man som lärare och rektorer väga för- och nackdelar gentemot varandra när det kommer till barn och elever i behov av särskilt stöd om de ska inkluderas eller exkluderas. Det finns alltid två sidor utav ett mynt och att tillfredsställa samtliga är ingen lätt väg att vandra. Vi kan nog alltid säga "å ena sidan" och " men å andra sidan" i alla situationer, och som nog merparten av oss kommit på är läraryrket en väldigt komplext roll som innefattar en stor utmaning men samtidigt ger det förhoppningsvis väldigt mycket tillbaka.
SvaraRaderaKalla kårar och hemska rysningar fick jag också när jag läste Morgans bok. Jag kan också hålla med om att han behövde inkluderas i klassen och inte som läraren gjorde, exkluderade honom. Han behövde få se att han blev omtyckt för den han var och att det inte behövdes spelas något, utan att han endast behövde vara sig själv. Dock uppfattade jag att han kanske inte riktigt visste det, vem han var.
SvaraRaderaDet andra ni i gruppen pratade om, om alla barn mådde bäst av att inkluderas, det fick mig att fundera. Som vi alla vet är alla olika, vilket självklart gäller barnen också. Vare sig de har en diagnos eller egna svårigheter ska de ses som sin egna individ, och skolan ska se till att allt görs för elevernas bästa.
Men vad är egentligen barnets bästa? Är det att det fokuseras på vad för diagnos/svårighet eleven har, att den exkluderas från klassen för att läraren då kan ge mer fokus? Och skulle det fungera i dagens svenska skola där det är brist på lärare? Eller skulle man kunde förebygga specialpedagogikens stöd för barn, genom att förändra skolans miljö? Att man fångar upp barnen i tid genom att forma miljön?
Perspektiven so vi behandlade i seminarieuppgiften är ett steg på vägen. Med dilemmaperspektiet kommer de här frågorna och det börjar växa fram svar i de kommunikationsbaserade eller relationella perspektiven. Egentligen är det väl rätt självklart att man bör diskutera eventuella åtgärder med eleven, klassen och vårdnadshavare för att komma fram till en så bra lösning som möjligt. Sedan tror jag att klassrumssituationen är olämplig i sig, ofta även för "normala" barn. Jag har själv nyss publicerat ett blogginlägg om Stavgard, där jag diskuterar den allmänna miljöns påverkan på barnens lärande.
SvaraRaderaPerspektiven so vi behandlade i seminarieuppgiften är ett steg på vägen. Med dilemmaperspektiet kommer de här frågorna och det börjar växa fram svar i de kommunikationsbaserade eller relationella perspektiven. Egentligen är det väl rätt självklart att man bör diskutera eventuella åtgärder med eleven, klassen och vårdnadshavare för att komma fram till en så bra lösning som möjligt. Sedan tror jag att klassrumssituationen är olämplig i sig, ofta även för "normala" barn. Jag har själv nyss publicerat ett blogginlägg om Stavgard, där jag diskuterar den allmänna miljöns påverkan på barnens lärande.
SvaraRaderaJag tror precis som er att det är en svår avvägning. Det är inte alltid lätt som lärare att veta de bakomliggande orsakerna till varför en elev beter sig som han/hon gör. Man kan inte alltid heller bara se till den elev som har svårigheter. Om den elevens svårigheter går ut över de andra barnens lärande i klassen måste man disskutera möjligheten att starta ett åtgärdsprogram som kanske innehåller enskild undervisning vid vissa tillfällen för eleven. Håller helt med Martin Andersson i hans tidigare inlägg om att i vissa fall är inte den miljö som ofta råder i ett klassrum ens lämplig för "normala" barn. Hur ska vi då kunna "kräva" av ett barn med någon diagnos att de ska kunna hantera den situationen. Huvudfokus i alla åtgärder som tas i en klass måste ändå vara elevens bästa. Om det är att få undervisning i en mindre grupp så måste han/hon få tillgång till det för att sedan, som i exemplet från Specialpedagogisk verksamhet ni tar upp, kunna inkluderas i den stora klassen igen.
SvaraRaderaMycket klokt skrivet!
SvaraRaderaFör det första så håller jag med om att det kan vara ett svårt beslut att fatta om någon ska vara i en mindre grupp. Jag fastnade för kapitlet "pojken med tidningarna" också och tyckte att det var spännande att följa hur de jobbade med hans sociala problem och att han till slut kunde återvända till klassen. Jag tror det är viktigt också i vissa fall att diskutera med eleven ifråga, hur denna känner om undervisning i mindre grupp eller enskilt. Via att involvera eleven i beslutet kan det hjälpa att ta ett beslut. Eleven känner också att hen har inflytande och kan påverka. Att tvinga en elev tror jag hämmar hens nyfikenhet till att lära.
Malin Söderholm
Intressant! eleverna på skolan måste få all hjälp och råd som de behöver för att kunna utveckla sig på ett bra sätt, att kunna förstå vad är själva behovet, sen att kunna jobba med det, antigen med själva eleven eller att samarbetar med elevens familj om det behövs så att barnen får det de behöver, inte bara vad gäller plugget utan också det sociala livet i klassrummet/ skolan mellan eleverna.
SvaraRaderaTack för inlägget! / Helda
Jag håller med er, det passar inte för alla att inkluderas i den vanliga klassen. Vi måste alltid se barnets bästa, och det är inte alltid den bästa val att inkludera hen. Om vi tänker på Morgan Allings uppväxt, har han blivit exkluderat, det är den värsta som man kan tänka i det här fallet. Han försökte bara vara med i klassen, han försökte anpassa sig. Han tänkte att han kan vara med om dem skrattar åt honom. Om att vi måste exkludera ett barn, måste vi göra det försiktig, och prata om det med barnet och med hela klassen. Det samma gäller om det blir inkludering, vi måste berätta till barn och till klassen, varför händer det, för att barnet inte ska känna utanförskap.
SvaraRaderaTack för inlägget!
SvaraRaderaHåller med om att man måste anpassa inkluderings / exkluderingsfrågan efter individen.Det krävs ett lyhört skolsystem med uppmärksamma pedagoger att anpassa på rätt sätt , annars kan det snarare själpa än hjälpa.
Morgan Allings bok var för mig oerhört upprivande. Jag har egna barn i åldrarna som Morgan och hans bror Stefan var i början av boken och tanken på att så små barn ska få gå igenom så mycket gör så oerhört ont.
Kan inte sluta tänka på vad som hände med hans bro, Morgan klarade sig ju bra trots allt. hur kan man som vuxen se det som föregår utan att reagera och agera( socialtanter etc) går utom mitt förstånd...
Detta med inkludering och exkludering är en känslig debatt. Vilket alternativ som är bäst tror jag är helt upp till varje individ och situation. Att inkludering har en fin grundtanke - att alla får vara med - tror jag de flesta håller med om. Men är det verkligen att tillgodose en individs behov om denne inte klarar av att vistas i en stor grupp (klass)? Att inte hålla nivån är också ett sätt att bli utpekad på. I vissa fall kan man nästa säga att det sker en exkludering i klassen ändå. Att istället få känna sig duktig i en mindre grupp (även om prestationerna inte är lika stora som i en "normal" klass) tror jag gör att en individ växer. Sedan kanske man inte ska ta en elev från gruppen om denne inte vill. Då kanske exkluderingen förknippas med något negativt "att bli tagen från sin grupp". Svårt det här och många frågor väcks ständigt. Jag själv vet inte riktigt vart jag står, bara att jag håller med om att detta bör ske utefter varje individ.
SvaraRadera