Inlärningsteorier

Det är inte så lätt att komma in i en diskussion när tekniken strular varje gång vi ska ha möte, det tar så lång tid för att komma igång. Sen tar det också lång tid för att förstå hur saker och ting ska funka och att alla gruppmedlemmar hänger med som t.ex. senaste Hangouts on Air .

Vilket av dessa inlärningsteorier skulle passa mina elever?

Det var en av våra diskussioner i gruppen. Vad ska vi använda utav dessa lärande perspektiv för att så många elever så möjligt ska få en bra inlärningsmetod?
 Det är tyvärr svårt att bestämma sig för endast ett perspektiv, i varje perspektiv finns det både för och nackdelar.Sen är det så att vi är olika och vår inlärning sker på olika sätt. 

För vissa av oss räcker det att delta på en föreläsning medan andra behöver flera andra redskap för att få i sig samma kunskap . Det beror även på mognaden också, barnen kan vara i olika stadier. Alltså går inte att bestämma ett perspektiv på rak arm . Vissa funkar bättre i grupp andra ensamma . Ämnet, tidpunkt och rum kan också spela en stor roll . Därför finns det många faktorer att ta hänsyn till.  Men vi ansåg efter ett tag att vi kanske ska ta det bästa av varje perspektiv för att gynna eleverna. 

Belöningssystem …

Jag kommer ihåg att när jag gick in 5:an så försökte vår lärare att få ordning i klassen med hjälp av belöningssystem.  Man skulle samla på sig ett X antal stjärnor under veckan och på fredag fick man sin belöning. Tanken var att få de stökiga killarna att sköta sig för att kunna få arbetsro i klassrummet och få killarna att göra det krävdes från dem. Men tyvärr så gav det inte något resultat.

Kan det vara så att dessa killar inte bryr sig om belöningen eftersom det inte var för deras ålder, att de är för gamla för belöning?Finns det någon åldersgräns för belöning ?

”Learning by doing”

Pragmatism som är kopplat till elevens verklighet innebär att lära sig genom praktik och att har en demokratiskt utbildning. Pragmatism är i kortfattad form om att teori och praktik går hand i hand. Som John Dewey sa ”learning by doing”

Men hur viktigt är det egentligen att har praktik med i skolan? Enligt mina åsikter så är det jätte viktigt. Jag själv har haft många problem under mina tidigare år i skolan eftersom jag har svart att koncentrera mig under en längre tid för ett ämne. Detta innebär att jag ofta tappa fokus och inte uppnå till de önskade målen. 

I dem första 7-åren i skolan besökte jag en tyska skola. Skolan jag besökte hade många regler, ämnena var allt teoretisk, vi fick inte göra någonting själv. Inte heller fick vi prata under lektionstiderna, vi kunde inte byta ut tanker eller funderingar. Som ett exempel är att när vi hade Biologi, Fysik eller Kemi, fick vi aldrig experimentera själva. Det var alltid läraren som var längst fram, läraren visade till hur en experiment gick till och vad som hände, men eleverna fick bara sitta på sina platser och skriver labbrapport. Jag själv upplevde detta ofta som tråkigt och att jag inte kunde hänga med i vad läraren gjorde eller sa. Till slut förde det till att mina betyg blev allt sämre och jag fick går på extra hjälp. Jag kan tyvärr inte säger om det skulle kunna har blivit bättre genom extra hjälpen för vi flyttade till Sverige ganska snart. Men jag har många kompisar som inte klarade sig genom skolan på grund av de inte klarade av dessa ämnen. 

Här i Sverige var det mycket annorlunda. Eleverna fick göra experiment själva och jag kände att jag helt plötsligt förstådd vad som hände. Även om min svenska inte var det bästa och trots att jag i början inte vågade att vara med lärde jag mig snabbare och bättre. Här kan jag också tillägga att mina betyg började bli mycket bättre än de jag hade fått med mig ifrån Tyskland. Nu när jag är äldre vet jag att praktiken och känslan av att får vara med väckte mitt intresse för att lära mig ny kunskap. Genom praktiken kom jag också ihåg det jag gjorde för att händelserna fastnar bättre i minnet än bara massor ord.

Jag kan inte säger om att alla borde hålla med mig, inte heller kan jag vara till hundra procent säkert att praktiken verkligen utgjorde så mycket för mig men jag är övertygat om det. Samtidigt vet jag att alla lär sig på olika sätt men jag tycker att det är viktigt att ger alla möjligheten till att får försöka olika sätt på hur de lär ny kunskap på det bästa sättet. 

Guldstjärnor och straff

Under det sena sextio talet kom den behavioristiska psykologin att påverka våran pedagogik i skolan, speciellt tack vare B.F Skinner vars arbete visade sambandet emellan motivation, belöning och inlärning. Jag tycker att denna del av den behavioristiska psykologin är en bra influens i skolan, känner ju igen mig själv att motivation och belöning kan hjälpa mig när jag försöker lära mig något. Till en tenta till exempel blir ju motivationen att överpluggar man nu men klarar detta första gången tack vare det får man inte en omtenta som hänger över axeln som en gam och belöningen blir då mitt godkända betyg tack vare den tid jag lade ned på att plugga.

Med barn kan det räcka med att de får en guldstjärna var gång de gör något extra bra eller snällt eller om de till exempel gör sina läxor. Guldstjärnan blir ju på så vis både en motivation men också en belöning.

Bra beteende och intresse för att lära sig ska ju belönas, eller hur?

Det tycker jag iallafall och denna del av kursen fick mig att komma ihåg något som än idag förbryllar mig. I nian prao:ar ju man och jag hade valt att prao:a på ett lågstadium i klass två. Läraren verkade ganska trevlig, barnen i klassen var snälla och jobbade bra. Sen kom matten, de alla skulle ha gjort ett antal uppgifter som läxa över helgen och en pojke hade jobbat vidare utöver de matteuppgifterna. Han såg rätt stolt ut när han visade det, jag hade just tänkt berömma honom när lärarinnan skällde ut honom. Hon skällde ut honom för att han jobbat vidare och bestraffade honom – han fick sitta kvar på rasten och göra extra uppgifter. Jag tyckte det var vidrigt gjort och tillsammans med den då ledsna pojken hjälpte jag honom att bli klar snabbare så att han kunde gå ut på rast.

Tycker ni att det var rätt av lärarinnan att bestraffa pojken?

//Fanny

Personliga erfarenheter av olika metoder för lärande

I min uppväxt har jag upplevt två olika skolsystem. I Tyskland gick jag den 6-åriga grundskolan för att sedan i 7:e klass påbörja gymnasiet (vi blev indelade efter 6:e klass där det i stort sätt bestämdes elevernas framtid). Katederundervisning var det som gällde, vi fick ställa oss upp på morgonen bakom vår stol och säga: Guten morgen Herr/Frau XXX, elever fick lämna klassen om de var störande och kunde få sträck för dåliga beteende i "klassboken" (kunde leda till skolförflyttning), man fick gå om ett år om man hade för dåliga betyg och läxor, prov och andra förhör var inget konstigt. Betyg fick man inte bara för ämneskunskaper, utan även för muntligt deltagande, handstil eller uppförande. Dessutom jämfördes man alltid med sina klasskamrater i den så kallade klasspegeln och varje läxförhör eller prov var tvungen att skrivas under av vårdnadshavare. Här lärde jag mig en rädsla för auktoriteter. Hierarkier var väldigt märkbara. Och jag måste erkänna att jag fortfarande har stor (negativ) respekt för lärare/kursledare och andra som är över mig i ”hierarkin”. De där plötsliga förhören som gjordes framför hela klassen på tavlan sitter djupa (jag var blyg och hatade att behöva tvingas prata framför andra). 

Sedan kom jag till Sverige och började högstadiet och sedan gymnasiet här i Falköping. Det var ett helt annat skolklimat! Det var mycket större fokus på elevdemokrati och grupparbeten var vanliga. Läraren kändes närmare oss elever. Jag älskade på gymnasiet de olika elevföreningar där vi som elever fick vara aktiva och planera olika föreläsningar, demonstrationer, samarbeten med andra grupper, osv. Och jag kommer fortfarande ihåg att jag som elev fick delta vid utvecklingssamtal – i Tyskland var det bara med lärare-föräldrar, som elev hade du ingen större makt än att slå dig fram med bra betyg. Sedan vet jag om att jag när jag hade kommit till Sverige kände jag att jag kunde glida lite igenom skolgången, utan större ansträngningar - som kanske inte var så bra. Mina föräldrar tyckte väl ofta att jag pluggade för lite då, haha. De olika skolmiljöerna har präglat mig starkt ända framtill nu! (Det här är mina personliga minnen, så det är inte helt objektivt! Och vissa saker kan jag tycka var bättre i tyska skolan, vissa i den svenska. Och nu såhär tio år senare har det säkerligen ändrats mycket i båda länder igen.)

Jag personligen tror mycket på den socialkulturella teorin, samtidigt som jag tror att alla teorier har sin poäng och bidrar till olika viktiga aspekter i undervisningen. Dessutom tror jag att det är viktigt att inte fastna i en viss idé/teori/praxis, utan att en måste ha kvar sund förnuft och känna av vad som faktiskt fungerar i de olika sammanhangen, med de olika eleverna. Men ett för strikt skolmiljö tror jag inte på. Elever ska tycka det är roligt att gå till skolan, förstå att de lär sig för livet, inte vara rädd för de vuxna och vara med att skapa sin ”arbetsmiljö”.  Vad tycker ni?

Sedan kan jag tycka det är spännande att se hur samhällsutvecklingen kan speglas i de olika teoriers utveckling. Som att Behaviourism kom igång när Darwin kom med sin evolutionsteori som Säljö skriver i Lärande, Bildning, Skola. Eller när andra världskriget tog slut och lärandeteorier från USA tog fart där demokrati och gemensamt lärande fick allt mer ta plats. Samtidigt som det kan iakttas att de olika teorier byggdes på varandra eller hur olika nya teorier bildades genom att motbevisa tidigare idéer. Spännande tycker jag!

/Nina 

Ps: Och här en liten länk till förra veckans tema: inkludering och specialpedagogik https://www.youtube.com/watch?v=BmsUMaBJZMw

Ska alla barn inkluderas, kan det inte vara bättre att exkluderas för att klara undervisningen?

Denna vecka har vi i grupp 13 diskuterat bland annat detta med att nu ska alla barn inkluderas i den ”vanliga” klassen.  Men passar det alla? Vi tror inte det.

 Att hamna i en mindre grupp eller kanske bara en elev med en specialpedagog kan göra underverk för just den eleven om man ser till dess behov. Tidningspojken exkluderades för att senare inkluderas i sin klass. Att arbeta helt själv med en specialpedagog gjorde att denna pojke fick lära sig att leka, och så småningom även kunna leka med andra barn och tillslut klara av att vara med sina klasskamrater i en stor grupp.  Detta kan även orsaka att eleven känner utanförskap, det är en svår sak att ta ställning till. Samtidigt så får eleverna i den större gruppen svårt att arbeta om det finns en elev som ska inkluderas trots att behovet finns för undervisning i mindregrupp. Det går att vända det på många olika sätt men som lärare ska man inte vara rädd att vända för och nackdelar mot varandra och se till barnets bästa.

När jag läste om Morgan Allings uppväxt i Kriget är slut fick jag både kalla kårar och rysningar i hela kroppen. Att han klarade det, han gör skäl för namnet maskrosbarn. Hur kan samhället låta ett barn växa upp på detta sätt? När man läser boken så inser man vilken otrygg uppväxt han haft, socialen ljuger för att han ska vara följsam. Han var verkligen i behov av att inkluderas i klassen inte skickas ut till sin bänk i korridoren när han gjorde nått han inte fick. Min uppfattning är han var i behov av uppmärksamhet. Men vart går gränsen? Morgan försökte att bli omtyckt genom att spela över, någonstans måste man ge barnen en trygg grund att stå på.

/Johanna Palmgård

Morgan Allings bok

Boken handlar om Morgan och hans lillebrors fruktansvärda uppväxt. Hur mammas alkoholmissbruk drabbade familjen att som barn somna orolig och inte veta hur morgondagen skulle se ut eller om man mitt i natten skulle vakna av bråk utifrån köket . Syskonen blev placerade på barnhem och olika foster hem. Socialen ljög för barnen om hos vem de skulle bo och man delade tillslut på syskonen. 

Hur påverkar detta barns förtroende för de vuxna? I Morgans fall vågade han aldrig berätta för socialen hur han egentligen hade de, han ljög.

Det är viktigt att man som barn har en trygg plats att vara på och känna att det finns vuxna runt omkring sig som faktiskt bryr sig. Det gäller både i hemmet och i skolans miljö. En vuxen att luta sig emot när man känner sig nedstämd eller bara vill ha någon som lyssnar och faktiskt bryr sig är viktigt.

Jobbet som lärare är inte bara lära ut kunskap det är även viktigt att se till sina elevers bästa och få barnen att bygga upp sin självkänsla. En god relation mellan läraren och eleven vinner man mycket på, för att få respekt måste man ge respekt. Jag skulle säga att bara stanna upp och vara en god lyssnare kan ge mycket.

I Morgans fall verkade det som om ingen ville se eller höra hur det faktiskt var med honom, Vuxna människor som blundade för problemen istället för att hjälpa till, det är tragiskt. I den ena foster familjen blev han riktigt illa behandlad och till och med slagen men som tur var kom han till en familj som verkligen kämpade för att Morgan skulle få det bra.

Trots hans uppväxt lyckades han i livet, men det är långt ifrån alla som gör.

//Emma

Därför har vi världens viktigaste yrke ....

Idag var jag och en klasskamrat från min lärcentra Årjäng på karriärveckan på KaU.

Det var två givande föreläsningar som vi var med och lyssnade på. 

Den första handlade om hur vi som lärare ska ha en lösningsfokuserat arbetssätt, där vi ska se lösningar och inte problemet, att sikta på framtiden och inte på dåtiden , att se vad som fungerar och inte vad som går fel. Att helt enkel vända på synsättet. 

Ett intressant citat som föreläsare tagit med på presentationen är:

" När du studerar framgångar blir du bra på att skapa dem"

Vad behöver vi som lärare? Jo vi behöver bygga en god relation till varje elev, bygga trygghet, se till att eleven fortsätter växa och blicka längre fram, att vara lyhörd och låta eleven vara den professionella och jobba utifrån hens förväntningar kan vi komma långt.

  
Dalton Sherman, en pojke på 10 år som säger i sin video tydligt att vi lärare ska tro på eleven att vi ska vara med och stötta elever, inkludera dem i våra lektioner och bidra med en relation för att eleven ska lyckas.  För om vi tror på eleven att hen kan lyckas och prestera sitt bästa kommer eleven att nå målen och lyckas. 



Taylor Mali: What Do Teachers Make? är en annan intressant film värt att se .

Må väl =)

Barnens brev till statsministern

Det här är bara ett litet extra inlägg som inte har någonting med temat Specialundervisning att göra. Men jag blev så otroligt glad över hur smarta barn är och vilka fina brev de har skrivit till statsministern Stefan Löfven. Och om vi tänker på att värdegrunden ska förmedlas i skolan är ju det här ett sätt som vi lärare kan behandla begreppet demokrati på: att skriva brev till exempelvis statsministern och göra på så sätt våra röster hörda och berätta vad en tycker, tänker och undrar över - för att sedan tillsammans i klassen analysera/diskutera svaret som förhoppningsvis skickas tillbaka. Sedan har det kanske ingen större direkt påverkan, men i alla fall.

Och mest av allt tycker jag att det var så fina brev som kanske kan sprida lite hopp i denna mörka tid (och nu syftar jag inte enbart på höstmörkret utan även på allt det som just nu sker runtom i världen och även här i Sverige). Tänk om alla skulle tänka så som dessa barn: att vi helt enkelt ska vara medmänniskor som ser andra människor som människor och inte som hot.

Så om den uppväxande generationen är såhär klok så ser i alla fall jag framemot framtiden!

/nina

(länken hittas genom att ni trycker på ordet brev som är fet och kursiv i texten)