Personliga erfarenheter av olika metoder för lärande

I min uppväxt har jag upplevt två olika skolsystem. I Tyskland gick jag den 6-åriga grundskolan för att sedan i 7:e klass påbörja gymnasiet (vi blev indelade efter 6:e klass där det i stort sätt bestämdes elevernas framtid). Katederundervisning var det som gällde, vi fick ställa oss upp på morgonen bakom vår stol och säga: Guten morgen Herr/Frau XXX, elever fick lämna klassen om de var störande och kunde få sträck för dåliga beteende i "klassboken" (kunde leda till skolförflyttning), man fick gå om ett år om man hade för dåliga betyg och läxor, prov och andra förhör var inget konstigt. Betyg fick man inte bara för ämneskunskaper, utan även för muntligt deltagande, handstil eller uppförande. Dessutom jämfördes man alltid med sina klasskamrater i den så kallade klasspegeln och varje läxförhör eller prov var tvungen att skrivas under av vårdnadshavare. Här lärde jag mig en rädsla för auktoriteter. Hierarkier var väldigt märkbara. Och jag måste erkänna att jag fortfarande har stor (negativ) respekt för lärare/kursledare och andra som är över mig i ”hierarkin”. De där plötsliga förhören som gjordes framför hela klassen på tavlan sitter djupa (jag var blyg och hatade att behöva tvingas prata framför andra). 

Sedan kom jag till Sverige och började högstadiet och sedan gymnasiet här i Falköping. Det var ett helt annat skolklimat! Det var mycket större fokus på elevdemokrati och grupparbeten var vanliga. Läraren kändes närmare oss elever. Jag älskade på gymnasiet de olika elevföreningar där vi som elever fick vara aktiva och planera olika föreläsningar, demonstrationer, samarbeten med andra grupper, osv. Och jag kommer fortfarande ihåg att jag som elev fick delta vid utvecklingssamtal – i Tyskland var det bara med lärare-föräldrar, som elev hade du ingen större makt än att slå dig fram med bra betyg. Sedan vet jag om att jag när jag hade kommit till Sverige kände jag att jag kunde glida lite igenom skolgången, utan större ansträngningar - som kanske inte var så bra. Mina föräldrar tyckte väl ofta att jag pluggade för lite då, haha. De olika skolmiljöerna har präglat mig starkt ända framtill nu! (Det här är mina personliga minnen, så det är inte helt objektivt! Och vissa saker kan jag tycka var bättre i tyska skolan, vissa i den svenska. Och nu såhär tio år senare har det säkerligen ändrats mycket i båda länder igen.)

Jag personligen tror mycket på den socialkulturella teorin, samtidigt som jag tror att alla teorier har sin poäng och bidrar till olika viktiga aspekter i undervisningen. Dessutom tror jag att det är viktigt att inte fastna i en viss idé/teori/praxis, utan att en måste ha kvar sund förnuft och känna av vad som faktiskt fungerar i de olika sammanhangen, med de olika eleverna. Men ett för strikt skolmiljö tror jag inte på. Elever ska tycka det är roligt att gå till skolan, förstå att de lär sig för livet, inte vara rädd för de vuxna och vara med att skapa sin ”arbetsmiljö”.  Vad tycker ni?

Sedan kan jag tycka det är spännande att se hur samhällsutvecklingen kan speglas i de olika teoriers utveckling. Som att Behaviourism kom igång när Darwin kom med sin evolutionsteori som Säljö skriver i Lärande, Bildning, Skola. Eller när andra världskriget tog slut och lärandeteorier från USA tog fart där demokrati och gemensamt lärande fick allt mer ta plats. Samtidigt som det kan iakttas att de olika teorier byggdes på varandra eller hur olika nya teorier bildades genom att motbevisa tidigare idéer. Spännande tycker jag!

/Nina 

Ps: Och här en liten länk till förra veckans tema: inkludering och specialpedagogik https://www.youtube.com/watch?v=BmsUMaBJZMw